Under hösten 2005 och våren 2006 genomförde Hörselskadades Riksförbund en turné, där vi besökte samtliga län för att diskutera hörselskadade barns situation under uppväxt och utbildning.

Vi hade många givande möten med kommun- och landstingspolitiker runt om i hela landet. Vi träffade också hörselskadade ungdomar och föräldrar, som bekräftade att det verkligen behövs en ny skolorganisation för hörselskadade och döva.

________________________________________________


Några citat om skolan:

”Förut klagade han över att han inte hörde i skolan – nu säger han ingenting. Men han skolkar, ofta, och när jag frågar hur det är säger han bara: ”Det är OK, mamma. Det är OK”. (mamma till 14-åring)

”Jag tycker att det är skitdåligt, om jag får använda sådana ord. Det är fult, jag tycker inte alls att det visar någon hänsyn mot dem som har hörselnedsättning.”
(hörselskadad 15-åring i radion om vad hon tycker om att det bara finns en hörsellärare på 100 elever där hon bor)

”Han är fruktansvärt arg på lärarna, att de inte fattar att han inte hör. Så han har blivit ”bråkig” med ständiga vredesutbrott.” (mamma till 10-åring)

”Då sa rektorn: ’Jag tror inte att vi ska överdriva det här problemet. Kanske din son helt enkelt skulle ta och hoppa över engelskan om han nu har så svårt att
höra?’ ” (mamma till 12-åring berättar)

”Det skulle vara så skönt att någon gång bara få vara förälder.” (förälder)

”Kommunen fattar inte ett skit. Om de inte ser till att min son får rätt stöd i förskolan då måste vi föräldrar gå ner i arbetstid för att ta hand om honom. Han kan ju inte vara hela dagen i en miljö där han inte kan kommunicera. Jag är bara så j-a trött på att alltid behöva bråka för varenda grej.” (pappa till 5-åring)

”Nu har vi fått slinga i klassrummet. Nu är det bara mikrofonerna som saknas.” (gymnasieelev)

”De sa att det var grymt att låta honom åka många mil för att komma till skolan. Men när han kommer hem är han mycket piggare än när han gick i skolan här hemma. Vi har inte ångrat oss en sekund: vi valde rätt”. (förälder till 12-åring på Silviaskolan)

”Ingen berättade någonsin för mig att det finns särskilda skolor för hörselskadade. Nu får jag veta, nu när mina barn är stora.” (förälder till tre hörselskadade ungdomar)

”Min son kommer hem från skolan och är jättetrött. Har huvudvärk jämt. Orkar inte träffa kompisar.” (förälder till 12-åring)

”Tills hon började skolan fick hon jättebra stöd från hörselvården. Sedan ”släppte” de henne, och vi hamnade i ett mellanrum där vi inte visste vart vi skulle vända oss för att få stöd.” (förälder till 7-åring)

”Nu, när hon går i nian, berättar de för mig att hon inte klarar sexans matte. Så de har satt in stödundervisning, men det är ju redan för sent. Hon kommer inte att klara kärnämnena, hon kommer inte in på gymnasiet. Och själv struntar hon i allt. Hon är skoltrött och avskyr lärare – och hatar sig själv allra mest. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.” (förälder till 16-åring)

”När vår son gick ut nian hade han inte godkänt i kärnämnena. Så efter nian betalade vi för en privatlärare åt honom, så att han kunde läsa upp betygen. Då fick han VG i alla ämnen. Att lära in var inga problem när han hade rätt förutsättningar.”
(förälder till elev vid RGH)

”Det tar så fruktansvärt mycket på krafterna att avläsa på läpparna. Jag förstår inte själv hur trött jag blir på lektionerna.” (elev i 9:an i radiointervju)

”Vissa lärare struntar totalt i det hur mycket man än är på dem och säger till att de måste upprepa svaren, så att jag hör.” (gymnasieelev i intervju)

”Jag fick försöka ta igen det jag missat efter skolan. Ringa runt till kompisar: Vad var det vi skulle ha i läxa? Så man jobbar säkert dubbelt så hårt för att nå upp till samma resultat. Men när man har samma resultat – vem är det då som tror på att man är hörselskadad?”
(hörselskadad 25-åring om sin skoltid i radiointervju)