Med en "hängmatta" menas en nedsättning i mellanregistret. I bas (mörka toner) och diskant (ljusa toner) är hörseln däremot bra och kurvan får därför formen av en hängmatta.

 

En nedsättning i mellanregistret är en vanlig ärftlig hörselskada och den är besvärlig eftersom den drabbar taluppfattningen. Många röster och språkljud ligger i mellanregistret. Hörapparatinställningen blir också extra komplicerad eftersom bas och diskantjud inte ska förstärkas. Själva insatsen - proppen - kan då få en ljuddämpande effekt i de frekvenser där hörseln egentligen är bra. Detta dilemma kan oftast lösas på ett bra sätt med dagens högteknologiska hörapparater samt öppna insatser.

 

Det är viktigt att barn med hörselnedsättning i mellanregistret får bra hjälpmedel för att inte hamna utanför i sociala situationer samt i skolan.

Små barns hörsel testas med så kallad lekaudiometri. Testet kan göras antingen av en audionom på barnhörselvården eller av en specialutbildad sköterska på barnavårdscentralen, BVC.

 

Testet går till så att barnet får flytta leksaker på ett speciellt sätt när det hör tonsignaler. Det kan till exempel vara en kloss som ska ner i ett hål eller ringar som ska sättas på en pinne. Ibland provar man även med hörlurar. Om barnet inte vill vara med för att det är trött, hungrigt eller oroligt, så görs provet om vid ett annat tillfälle.

Vid en hörselkontroll mäts vanligen toner som ligger på frekvenser mellan 125 och 8 000 Herz (Hz). 125 är ett basljud som låter dovt och mörkt. 8000 Hz är ett väldigt ljust ljud. De ljud som vi behöver för att uppfatta vanliga samtal samt de flesta vanliga vardagsljud ligger frekvensområdet mellan 125 och 8 000 Hz. Forskning visar dock att en del människor kan höra ända upp till 20 000 Hz.

 

En jämförelse med hundars hörsel kan vara intressant. Hundar kan uppfatta toner på mellan 50 000 och 80 000 Hz. Fysiologiska experiment har visat att övre gränsen för hundar kan ligga så högt som 160 000 Hz.

 

En hörselskada innebär att vissa frekvenser faller bort, helt eller delvis. En så kallad bullerskada innebär att de ljusa, högfrekventa tonerna försvinner. Den som har en bullerskada har därför svårt att höra fågelkvitter, syrsor, kvinno- och barnröster, olika ringsignaler och liknande.

 

Har man en nedsättning i de låga frekvenserna kan man ha svårt att höra bilar och maskiner, dova mansröster med mera.

 

Bortfall i mellanregistret är det som drabbar taluppfattningen mest.

 

Hörapparater ställs in för att förstärka de frekvenser som fallit bort.

Presbyacusis är en hörselnedsättning som har samband med åldrandet. Oftast beror nedsättningen på att hårcellerna i hörselsnäckan försvunnit på grund av normalt slitage.
Bortfallet av hårcellerna börjar redan i 20-års åldern. Vid 70 års ålder är cirka 50 procent av de yttre hårcellerna och 25 procent av de inre hårcellerna borta. Hörselprovet för en person med presbyacusis brukar se ut som en kurva som faller flackt mot diskantområdet (de ljusa tonerna).
Presbyacusis innebär att personen får problem med kommunikationen, vilket kan leda till isolering och passivitet. Utprovning av hörapparater och eventuellt andra hörseltekniska hjälpmedel, samt kunskap om hörselskadan, är därför mycket viktigt.